Hur står sig svenska hoppavel internationellt? Är vi totalt efter? Kan vi komma ikapp och förbi?
SWBs VD Karl- Henrik Heimdahl, själv uppfödare till Märta- Louisevisade siffror som man inte behöver skämmas över.
Sverige kom 2013 på åttonde plats på WBFSHs ranking Inte illa av ett avlesförbund som till största delen måste samla sina poäng på tävlingar utanför sitt landsgräner. I Sverige finns det väldigt få tävlingar med CSI-status som ger FEI rankingpoäng. Lunatic ligger högst upp på den individuella hästrankingen med en 26:plats han är också den enda svensk ägda och ridna hästen av dem som SWB fått räkna poäng för.
Om man jämför de olika avelsförbundens avels population kan man konstatera att de år som de hästar som tagit flest FEI-poäng för Sverige är födda hade SWB ca 4000 st ston i avel mot KWPNs 17000 st!
SWB har tagit 4621 rankingpoäng och KWPN 8384st! Kvalitet istället för kvantitet.
Hur ska vi då förbättra oss? Det gäller att förvalta och förbättra vårt avelsmaterial. SWB har fyra hingstar på topp 100-listan över bästa fadershingstar. Ingen av dem finns längre i landet men vi har blodet så det gäller att hitta vad vi ska korsa dessa linjer med. SWB kommer att analysera nuvarnade hopphästpopulation och definera förbättringsbehoven för att sedan selektera hingstar utifrån dessa behov. Vad som står helt klart är dock att vi INTE ska prata ned oss själva och vi måste selektera stona hårdare.
När det gäller godkännande av hingstar från andra förbund godkäns hingstar på ”Topp 15-listan i världen” utan krav på friröntgen vad det gäller OCD. Man anser att om de klarar sig så bra i hård tävling visar de en god hållbarhet.
- Kommentar
- Reblogga
-
Prenumerera
Prenumenerad
Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
Annas Avelsaktualiteter 
kan vara så att vi har enormt många födda hästar med toppstammar och därmed teoretiskt sett alla möjligheter, men nåt negativt händer på vägen och 98% av dem blir ”ingenting” . kanske får vi fram bättre hästar genom att öka kunskapen hos dem som förvaltar dessa hästar? många ser det som lite pittoreskt och harmoniskt med föl och unghästar men får hästen rätt möjligheter att utvecklas? och vad händer sen – ytterst få av alla hamnar hos någon som faktiskt är genuint duktig efter 3års tiden och fram tills den anses vuxen. så vart tar alla dessa på pappret väldigt lovande hästar vägen? jo, man finner dem i tusentals på startlistorna på den regionala 110 hoppningen resten av livet. lite tragiskt, procentuellt sett borde det vara fler som ”kommer fram” även om detta inte ska vara syftet för alla, det skulle bara skapa en hets som är dålig för djuret.
Det finns hästar som helg efter helg tävlar världscupen medan deras syskon åker till grannridhuset och hoppar ”Pay and Jump”. Mina tankar när jag var på Club Showjumping kretsade kring vad är det för mening att med alla medel försöka producera en världsstjärna om det man kämpat för att få fram inte kan förvaltas och utvecklas till den nivå individen har kapacitet för. Jag tror Sverige har världunika förhållanden att producera ”råmaterial” till världscupshästar men någonstans på vägen klickar det. Vart?